Hej!

 

Jag har precis ätit lite kött och tagit det lugnt i soffan då de inte fanns mycket jobb för mig idag. Sitter nu och väntar på att Trude ska bli klar så vi kan träna idag. Idag är jag lite småkänslig och tårarna ligger och darrar vid ögonlocken. Men jag försöker hela tiden påminna mig själv att allt kommer bli bra, även om jag som så illa som det låter, faktiskt tappat livsglöden sedan en tid tillbaka så blir jag fortfarande lika förvånad över mig själv varje dag att jag faktiskt orkar mig upp och faktiskt gör mycket saker. Jag tröstar alla andra hela tiden och försöker rymma från mina egna känslor och jag tror det är det som gör att jag får en chock varje gång jag är ensam. Det är jävligt konstig känsla att vara själv efter så många år - det är en helt annorlunda livsstil som jag inte är riktigt övertygad om att den passar mig. Men jag måste lära mig stå på egna ben och stå upp för mig själv.

 

Det känns konstigt att jag faktiskt sitter och gråter i skrivande stund. Jag har stängt av känslor ett tag tillbaka och tårarna har bara kommit i nödläge. Nu forsar dom oavbrutet och jag vet inte vilka känslor som är de dominanta. Om jag bara är hjärtekrossad - vilket jag ändå inte känner mig då jag fått lite kött på benen efter dessa år med. Jag tror snarare jag är medveten om att jag behöver denna omväxling i livet och att de skrämmer mig lite. För jag är tjejen som alltid springer tillbaka till de gamla några gånger till för att känna tryggheten en sista gång. Jag faller tillbaka för att steget framåt är det läskiga som måste göras. Det finns så mycket jag vill göra. Så mycket vänner jag vill umgås med, så mycket platser jag vill åka till. Jag vill göra bort mig och ångra mig, sen göra om det igen. Jag vill träffa människor jag tycker om, sedan aldrig ser igen. Jag vill åka till platser som jag älskar, men ändå alltid åka till nya därefter. Jag vill ångra mig, och ångra mig tillbaka igen. Men ork och motivation därimellan är väldigt suddig och jag ser framtiden mer som något jag inte vill bemöta.

 

Jag vill inte göra er frustrerade, men jag är ganska så lost. Jag låter det vara så denna vecka och mår troligtvis sjuuukt mycket bättre nästa vecka. Träningen börjar ge resultat och jag anser att detta är tid för mig att landa på riktigt. De människor som jag faktiskt betyder något för, kämpar för mig antar jag så som jag också försöker och kommer göra för dom. Jag vill inte bli tagen för givet längre, förtjänar bättre än så. Och även om det skulle vara så skönt att trilla tillbaka ibland. Så måste jag verkligen göra det här. Det kommer göra ont, mycket mycket ont men jag hoppas jag en dag kan vara min egna hjälte.

Jag är trött på att sträva efter människor som inte strävar efter mig.
Alla väljer sina egna vägar, det vet jag mycket väl. Men om man blir fast i något kan det ibland vara svårt att förstå hur man faktiskt mår utav det som pågår. Man förösker behaga andra utan att veta om man själv är lycklig när man lägger sig på kvällen. Och jag tänker inte intala mig själv att jag är något jag inte är längre. 

För då kommer det aldrig kännas äkta den dagen känslan faktiskt kanske är på riktigt. De människor som vill mig väl antar jag är de som finns runtom mig nu, de som står längre bort och har valt att inte anstränga sig är också de jag kommer undvika. För jag bryr mig alldeles för mycket och det tar energi jag inte har!

 

Nu ska jag dra till gymmet och köra järnet! Ikväll rensar jag datorn och lämnar allt gammalt på en hårddisk inne i förrådet. Nu är bara nya bilder välkomna in i min dator! :)