Ligger och vrider och vänder på mig i sängen i hopp om att somna. Kollar på bilder från mobilen på mig, minnen och quotes. Livet springer ifrån mig och jag bara är här. Vet inte riktigt vad jag känner till någonting längre, alls. Känns som omgivningen måste greppa tag i mig för att jag ska vakna. Jag är inne i någon slags bubbla. Inte en sådan som man vet vad man vill men inte vet hur man ska ta sig dit. Utan en bubbla där jag varken vet ut eller in efter att många kastat runt mig. Jag har alltid varit väl medveten om att mitt samvete är det som har kontroll över situationen. Jag kan inte låta någon vara ledsen, kan inte lämna någon ensam. Men jag då? Jag har känt mig borttappad ett bra tag, men så fort tårarna ligger på någon annans kinder kvittar allt som har med mig att göra. Vet inte om min röst är för låg för att vara befintlig, det måste vara anledningen till dålig uppmärksamhet. Jag har ju sagt så länge att jag behöver kärlek och närhet. Det är ju jag, fungerar ju så. Det skulle ge mig lite medicin efter allt som hänt. Jag är trött på att bli sårad av människor även om det ibland är livets gång. Vill inte vara given, andrahandsval? Egentligen säger jag inte såhär mycket längre. Det har gått så långt att jag är tyst samtidigt som jag går sönder lite till hela tiden inombords. Tinar bort. Jag skulle vilja känna att någon kämpar för mig. Är trött på att få tala om för människor hur jag känner. Tar du dig tid att titta ser du hur det ligger till. Jag andas, men lever samtidigt inte. Denna meningslösa känsla har skavt så långt in och länge att jag inte minns hur det är att vara lycklig. Lyckorus är långt bortom horisonten nu och jag har inte ens en riktning att gå efter. Jag behöver ha någon som kramar mig och svär på allt att allt kommer bli bra. Att allt kommer bli bra. Jag är bara lite skeptisk till det mesta just nu. Människor omkring mig som jag haft så höga tankar och förhoppningar runt. Och när de faller står jag redo att dela ut nya chanser. För det är så jag fungerar och det håller inte längre.