-
Fumlar runt och kan aldrig riktigt finna ro.
Det har hänt så mycket de senaste åren att jag inte med varken hjälp av tystnad eller musik kan
sätta mig ner och fundera ordentligt. Lyssnar ofta på ganska nedstämda låtar men stänger av
såfort jag känner att det blir lite jobbigare än att bara lyssna. Har blivit så rädd för att släppa.
Släppa taget eller överhuvudtaget släppa ut känslor. Är rädd för de gensvaret jag får.
Rädd för att bli lämnad och kanske inte älskad av de flesta. Även om jag vet att jag inte direkt
begått något brott. Snarare tvärtom då jag mest bara försöker rensa ut negativ energi ur mitt liv.
Men det är så svårt att veta om man ska välja att acceptera vissa saker eller om det faktiskt
kanske är något man borde säga adjö till. Något man borde släppt taget om för längesedan.
Har öppnat mig 2 gånger och de gångerna har jag slutat upp trasig. Jag är så rädd för att hamna
där igen. Har tappat respekt, medkänsla och hopp. Så svårt att anförtro sig till någon längre.
Våga dela med sig av sig själv, utan att bygga alldeles för höga förhoppningar om att personen
kommer vara densamma föralltid. Det är ju ingen, men iallfall lite.
Värsta känslan för mig är inte att inte kunna ha den personen man vill, i närheten. Utan att snarare
ha det men ändå inte veta vad som är rätt och fel. Ska jag förlåta? Eller ska jag
förlåta mig själv nog att kunna släppa taget? Känslan som skakar inombords just nu är oro.
Att inte veta, även om många människor anser det som rätt spännande.
Alla flashbacks i mitt huvud gör mig trasig, mer trasig än jag någonsin varit. Där människor
kan vara det vackraste men likaså världens största mardröm. Alla fysiska och psykiska
övergrepp har satt sina sår. För just nu är hoppet lågt om att nånsin bli hel igen.
Jag vill människor väl, som redan gjort mig illa om och om igen. Och även om det vore
så lätt som att jag egentligen borde skylla mig själv så funkar det inte riktigt så.
För att ta ett beslut borde känslorna också vara ikapp, för att slippa falla tillbaka igen.
Jag brukar oftast kasta mig in i gamla känslor just för att jag saknar dom, utan att tänka på
att dom blir kvar när jag tröttnat igen. Hade jag kunnat stänga av känslor hade jag gjort det.
För dessa tar kål på mig.
Kommentarer
Trackback
