Mina tankar strömmar fram och tillbaka och jag har så svårt för att sätta fingret på känslorna och vad de försöker förklara. Man måste inte alltid veta vad man vill, för hur man än gör och vilket val man än beslutar sig för att göra så gör man ju det för att det känns bäst just för stunden. Men dessa tomma ekande tankar har alltid funnits där, sen jag var så liten att jag kan komma ihåg. Och det är så jobbigt att veta att någonting fattas, utan att veta vad. Jag är sällan så ledsen att jag faktiskt gråter så mycket. Jag känner mig typ för ledsen för att få fram något? Och även om man kan gömma sig bakom ett skal inför många och ofta så håller det inte i längden.