Om man kunde styra över tankar, skulle jag säga åt mig själv att jag förtjänar att tänka på bättre saker. Minnen kommer som ett knivkast i bröstet. Där repliker och blickar förstärks extra mycket i mitt huvud nu när det längre inte existerar. Har du nånsin kallsvettats och blivit alldeles upprymd, stum och så otroligt berörd av din kärlek till en annan människa att du fått en chock? Det har jag. Jag har gråtit för jag varit fylld med så mycket kärlek att jag inte kunde förklara den, alls. Alla de bra, fina, vackra och nästintill perfekta ögonblick kommer alltid tillbaka när man behöver dom som minst, när man rent av trott att dom gått sin väg för att aldrig återvända, in i mitt huvud. För att förstöra den mur jag dagligen bygger upp. För hur vackert det än kan vara att sova jämnsides med någon man bryr sig om mer betydligt mer än sig själv, är ändå inte rätt om man tvingats gå igenom smärta för att sedan hitta dit. En människa som älskar dig och bryr sig om dig skulle aldrig låta dig gå igenom vissa saker. Och därför kan jag trots smärtan dra slutsatsen, att dessa tankar, känslor och minnen som kommer upp i mitt huvud idag och alla andra dagar inte är värt mödan. Inte värt smärtan. För den överväger alldeles för mycket för att en människas psyke skulle komma ur den relationen oskadd. Sista människan man är stark nog att stå emot, är de som blivit något det lovade och svor på att aldrig bli.