Jag gör det jag är bäst på. Skriver.

En ekande känsla inom mitt bröst dånar idag, lite extra mycket just idag.

Jag har gått så länge och burit på ilska och frustration att jag nästan inte kunnat 

behärska mig själv och när det behövliga utbrottet ska komma. Men jag har inte sagt ifrån

än. Har inte gråtit färdigt överhuvudtaget, inte svorit åt allt som svikit och inte heller accepterat

hur saker och ting blivit. Så länge jag kan minnas har jag haft denna tunga känsla inom mig

dagligen, av tomhet. Tomhetskänsla som jag brukar säga. Den kommer ibland och då grips jag

lite extra av panik. Den stund då det känns som inget kan göras bättre. Att jag inte vill vara kvar

men vill ändå inte vara på någon annanstans heller. Och så känner jag nu. Att jag inte vet om jag

vill vara överhuvudtaget. Jag har alltid känt en bit av besvikelse när saker och ting hänt just för

att jag vill med hela mitt hjärta tycka det bästa om människor omkring mig. Mina föräldrar lärde

mig när jag var liten att sanningen alltid varar längst och att man ska hålla hårt i de man håller

kär. Och hur skulle jag veta att många motspelare struntade i de där fantastiska reglerna?

Jag har blivit så glad när folk visat intresse och förståelse att jag hällt ut mina känslor på bordet

och låtit alla bevaka mig öppet. För jag vill ju att man ska kunna lita på dom som lovar det.

Alla blir svikna jag vet det, men jag sviker alltid mig själv lite mer än jag borde eftersom jag

alltid låter de som svikit mig prata till punkt innan jag ens hunnit säga hälften av hur jag känner.

Jag vill förlåta oavbrutit och ständigt just för att jag tror så hårt på att människor kan förändras.

Alla behöver vi finslipas ibland och bli slagna av en tankeställare men de människor som

faktiskt vill ändra sig ska också få en chans. Dessvärre inte 100 stycken när jag vet att jag själv

aldrig skulle få de. Ska det vara på ett sätt ska det vara lika från båda sidorna.

 

Jag är trött på denna trötta tomma och meningslösa känsla som brukar ta över numera.

För det känns som inget hjälper mig i längden eller slutändan. Jag vill så mycket men

motivationen ligger långt under sanden. Och ju mer saker som pågår desto längre ner

sparkar jag den. 

 

Det skulle vara så underbart att slippa vara den som jagar och strävar efter andra.

Och faktiskt tvärtom.